Vi hann just precis börja sänka garden från den märkliga covidtiden (nej, jag har inte haft det, men ja, vi har haft det i huset), så blåser nya vindar in över oss. Inte bara vårvindar tyvärr.

Krig. Jag stod med familjen och blickade ut mot horisonten en solig lördag just när Putins invasion briserade i Ukraina. Det kändes som att vi kunde se till världens ände där vi stod på ”Storklöverhuvet” som vi tagit oss till med skotrar för att dottern skulle få träna och hitta ledsystemet med sitt nytagna skoterkörkort. Med varm choklad och korv i ryggsäcken slog det mig där, med den vidunderliga utsikten vid mina fötter: ”Jag har närmare till Putins landsgräns än till min egen mamma och pappa i Småland”. Ganska precis lika långt till ryska gränsen som till Ö-vik faktiskt. En knapp dagstur om man vill. Drygt 40 mil dit, 130 till mamma och pappa.

Rysliga Putte. Så kallade vi honom i Haradsrevyn för något år sen, just innan coviden svepte in. Jag spelade Kim Jung Un och på scenen sjöng jag Highway to hell tillsammans med Putin, Trump – och Hitler… Idag fastnar skrattet definitivt i halsen och återigen kan jag förundras hur rätt vi ibland siar utan att ha en aning om det.

Min mamma reflekterade någon dag senare över att ”om elen slås ut tappar ju vi kontakten”. Med kopparledningarna klippta på landsbygden både här och där är mobilnätet en förutsättning för att nå varann i varsin landsände. Jag konstaterade – då får ni komma hit!

Tanken på att det skulle behövas av det skälet känns lika overklig som så mycket annat som skett under coronatiden. Men någonstans har vi tvingats lära oss att det mest otroliga faktiskt kan hända. Att vissa vänner i ens närhet hamnar i respirator och dör, medan andra vänner undrar hur jag kan tro på covid och vaccin…

Oavsett, livet går vidare, våren kommer och går, och vindarna med den. Jag hoppas att det ropas eld upphör redan innan våra majbrasor tänds. Och att de ukrainska flyktingar som snabbt kom även till vår bygd får frid och fred och kan återförenas med sina kära, precis som jag med mina, utan strömlöshet som skäl.

Sköna maj välkommen med hopp om ljusare tider säger jag.