I dessa tider tränger sig kylan på i dubbel bemärkelse. Främlingsfientliga går framåt och får makt i det partipolitiska spelet. Nyval. Hårda ord och vägran till samarbete. Om allt detta kan man tycka mycket och känna sig nedslagen och bedrövad över det samhälle vi lever i och vilka vindar som tillåts blåsa här.

Oavsett vad det gäller har vi alltid ett val. Blåser det kallt utanför knuten, som idag när det visar -14 och blåser västligt, då bär man in ved, ger moteld och håller kylan undan. Den finns där och kan inte stoppas helt, men den kan hållas stången. Jag gör det jag kan, och jag vet att det kommer en dag då det blir varmare igen. Jag hoppas att fler gör det och skyndar på att hålla det varmt både här inne och där ute.

Julen är en sådan tid då dessa metaforer kanske blir ännu tydligare. Det är mörkt och kallt och vi tänder ljus som värmer. Vem öppnar du din dörr för och delar din värme med? Vem öppnar du inte för?

Min man och jag har som tradition att ingen som vi känner ska behöva sitta ensamma under julen om de inte vill. Här är det svängdörrar och drop in som gäller. Opretentiöst, inga bestämda tider och inget storslaget. Det finns värme, fika, en öppen dörr och välkomnande känsla. Ibland behövs inte mer för att hålla kylan borta. God Jul och ett gott nytt 2015 med hopp om mera värme.

Pratade just med Västervik i en telefonintervju å tjänstens vägnar. Samtalsämnet var transportband och tubulatorer, tillverkade av ett företag i Ö-vik och Arbro, monterade i Västervik, och så sitter jag här utanför Boden och skriver om detta, på uppdrag av en mediabyrå i Vimmerby. Större än så är inte världen, eller Sverige.

Och även om samtalet främst kretsade kring tekniska frågor fick den härliga västerviksdialekten mig att drömma mig tillbaka till Händelöps klippbad, härliga sommarminnen, visfestivaler och den otroligt frodigt blommande trädgård vi hade under våra år i Piperskärr utanför Västervik. Jag ser de gulnade bilderna från barndomens fotoalbum framför mig, där jag står med min dockvagn och pippilotter under paradisträdets rosa blomprakt. Där tog jag mina första steg, hade mitt första födelsedagskalas och mitt första luciafirande.

Vem hade kunnat ana då, att jag dryga 35 år senare, skulle sitta här i den norrbottniska byn Svartlå och skriva – om transportbanden på Västerviks Miljö & Energi AB.

Som inbiten gammal backpacker var jag något avvaktande inställd till att tillsammans med sambon och våra två barn checka in på ett femstjärnigt allinclusivehotell på Rhodos. Första utlandsresan sen barnen föddes. Men, jag erkänner villigt, det gick snabbt att bli fullfjädrad allinclusiveresenär. Vi hann knappt över tröskeln till hotellet så tog personalen kommandot, tog väskorna ur ena handen på en och satte en cocktail i den andra. Innan vi visste ordet av hade vi visats in till första lunchen som fullständigt fick oss att storkna. Så sjukt mycket mat! Och tre långbord med efterrätter!

Förutom det faktum att vi alla hade väldigt roligt, varmt och skönt och fick vara friska hela gänget, och hade turen att hamna på ett fantastiskt bra hotell, så var nog den stora behållningen att slippa tänka. Inga tankar på vad som ska handlas, plockas ur frysen, lagas till middag. Inte ens bädda upp sängen och puffa till kuddarna på kvällen behövde vi göra, det kom de snälla städerskorna och gjorde medan vi var på kvällsunderhållning.

Ja, man rycks med. Men samtidigt reflekterar man över det faktum vilket frosseri det är. Där går man och väljer och vrakar mellan sjuttielva maträtter och lika många efterrätter. Äter sig övermätt. Hämtar vin ur en tappkran på väggen. Barnen får äta hur mycket gratis glass dom vill. Och grekerna, dom arbetar och sliter i 12-timmarspass för att serva och mätta oss blekfeta nordbor. Engelsmän och tyskar också för all del. Mitt i allt detta blir man nästan äcklad. Vad är det vi håller på med?

Ja, Grekland behöver turismen för att få sitt land på fötter. Och ja, det är ofantligt bekvämt att bara ha mattider och inget annat att hålla ordning på under en hel vecka.

Men som en typisk svensk måste jag ändå konstatera att lagom är bäst. Efter ett par dagars frossande planar det liksom ut. Att kunna välja ingredienser och få sin egen pasta tillagad medan man småpratar med kocken var lyxigt nog. Eller att se deras extra omtanke – när vår 5-åring som vill ha vändstekta ägg kom till ”äggmannen” i restaurangen hade han både uppmärksamhet och minne att direkt se till att ett av alla 32 ägg som han hade framför sig på stekbordet blev vändstekt åt just vår lille 5-åring.

Så, det jag tar med mig från denna resa, förutom några extra kilon och en sönderbränd sambo, är nog ändå fascinationen över hur dessa hårt arbetande människor lyckas hålla entusiasm och serviceanda uppe, trots att alla redan har betalat för det de levererar. Tänk om vi alla här i Sverige hade den inställningen. Att ge den där lilla extra omtanken fast man i stunden inte har någon direkt vinning av det, mer än att man gläder en annan människa.

Sammanfattningsvis erkänner jag att jag mådde gott av en veckas allinclusive, men att jag i vardagen ändå är förträffligt nöjd med no inclusive och att få aktivera min hjärna igen:-).

Ny månad, nya friska tag! Med betoning på friska eftersom det känns som om jag just har avverkat hela årets åkommor på några få veckor. Detta samtidigt som svininfluensor, vinterinfluensor och annat elände rasar i bygden och landet. Så nu är det bara att ruska av sig, på med solbrillorna mot vårsolen och ladda om batterierna.

En väldigt bra första energiladdning fick jag i helgen då februari inleddes med en raketstart på Storklintens scen. Mina skribentinsatser denna gång stannade vid manusförfattandet till min revyfigur Astas utsvävningar. I övrigt var det galningen Asta i mig som fick spela ut tillsammans med ett gäng andra galningar i Haradsrevyn. Det var en fantastiskt rolig kväll. Underbar publik och stående ovationer är den bästa boost man kan få. Alla borde få bli applåderade ibland. Det lever man länge på. Och förhoppningsvis lever publiken också länge på alla glada skratt.

Så, ut i friska luften och vårsolen nu och skratta och ha roligt och applådera varandra ibland!