Varje år samma bitterljuva känsla när sommaren går mot höst och semester mot arbete. Listan på saker som skulle hinnas med under den långa sommaren blir plötsligt aktuell och du inser att du helt missat att bocka av flera upplyftande punkter. Förrådsrensningen… Tapetseringen… Allmänt fix och trix….

I gengäld har du så många andra upplyftande och energigivande minnen med dig i sommarbagaget. För min del innebar sommaren 2017 en virvelvind av internationella gäster i min mans turistföretag, där min roll främst var/är att baka bullar och packa matsäck. Jag kan konstatera att mormors gamla hederliga sockerkaksrecept är det mest gångbara hos alla nationaliteter, i kombination med familjens samiska glödkaka. Jag har lärt mig så mycket nytt. Som att ickesvenskar gärna inte storfikar sent på kvällen. Att jag snabbt kan svänga ihop en riktigt god vegansockerkaka utan ägg, smör och mjölk. Att vegetarianer som inte äter vare sig grönsaker, ost eller svamp blir mätta även av min lilla matlåda. Att vissa gäster vägrar kliva ur bilen för de bär för fina skor. Och att det är väldigt skönt att lämna över matväskan till sambon, vinka adjö och själv kunna mysa med barnen medan han får sköta det utrikiska snacket ute i skogen.

Utan att bli alltför personlig var det inte många år sen som vi efter en olycka inte visste om han någonsin skulle kunna jobba igen och vi tog dag för dag utan att våga planera längre än till nästa sjukhusbesök. Att idag se hans företag och idé växa och väcka detta intresse har varit den allra största behållningen för mig denna sommar.

På detta en grand final i goda vänners lag på fantastiska Gotland så var jag redo att möta hösten igen.

Glad, tacksam och ödmjuk över att telefonen började gå varm från kunder som väntat mig åter, uppdrag som ramlade in och en almanacka som snabbt var fylld igen. Med skrivjobb, möten och nya utmaningar i min egen bransch, långt från bullar och björnskådarmackor.

Nu kör vi mot höst!

Ja, eller är det vinter? Denna märkliga vår/vinter håller Kung Bore sitt grepp längre än vad jag någonsin kan minnas under de 23 år jag har bott här uppe i Norrbotten. Som en sann inbiten norrbottning har jag under soliga dagar börjat höra mig själv säga: ”Det kommer ett bakslag”. Och det gjorde det!

Men skam den som ger sig, och som den ändå positiva själ jag är så kan jag ändå försöka övertyga mina barn om att det visst blir sommar snart. Alltmedan sonen glatt åker bob på den sista envisa snöranden där skoterspåret har gått nedför vår sluttande tomt ner mot Lule älv.

Och det går verkligen med raketfart. Inte bara boben, utan även våren, våra kalla nätter och aprilväder till trots. Där jag stod på näsan när jag råkade trampa utanför skoterspåret för bara en vecka sen, och sjönk till överarmen i snön när jag tog emot mig – där drog jag första tagen med krattan häromdagen.

Lite så kan jag tycka att livet ter sig också. Där du ena dagen trampar djupt och tungt kan det nästa ha öppnat sig nya möjligheter och du krattar breda maneger med nya friska tag.

Med den inställningen möter jag dagen, våren och den sommar som förhoppningsvis står där och stampar och väntar på att blomma ut. Nya spännande förfrågningar har ramlat in den senaste tiden samtidigt som trogna uppdragsgivare fortsätter att hålla mig med inspirerande jobb.

I år arbetar jag fram till midsommar med Nordskribenten innan jag växlar över till sambons företag Hide & see och assisterar med arbetet runt hans björnskådning under sommaren. Min roll är att se till att det finns hembakat bröd och fika, gott norrbottniskt nattsnacks, att det timrade gömslet är piffat och fint samt att hålla mig och barnen på roliga aktiviteter när pappsen ska sova ut mellan vakpassen med gäster från världens alla hörn. Förhoppningsvis ska vi hinna smita iväg en sväng till mina gamla hemtrakter i Småland och fiska lite kräftor också. Det blir sällan långsamt i detta liv :-).

Swish sa det, så var det nytt år igen. Jag kan blicka tillbaka på ett otroligt händelserikt 2016, med en mängd olika typer av uppdrag. Allt från besöksnäring och kändisar från världens alla hörn, till näringsliv, miljöteknik, nostalgi och kyrka.

En summering av året visar att klyschan ”stäng en dörr så öppnas en annan” verkligen stämmer. Lyckligtvis kan jag dock konstatera att det oftare tillkommer nya kunder än jag tappar gamla. Väldigt många av mina kontakter finns kvar sedan många år tillbaka vilket gläder mig och ger mig en variation och bredd i yrket som är både utmanande och motiverande.

Närmast i pipen ligger nu en kommuntidning där jag jobbar på uppdrag av olika förvaltningar, och en månatlig näringslivsfrukost där jag är moderator och denna gång ska presentera några av näringslivets hjältar som är nominerade till Näringslivsgalan. Jag ska också vara konferencier på en rekryteringsmässa nu i januari och bevittna och bevaka invigningen av Treehotels nya rum i trädtopparna i Harads.

Därutöver jobbar jag på det ideella kontot med texter till Haradsrevyn och bistår min sambo i hans företag Hide & see där det så här års främst handlar om att mata kungsörnar vid ett modernt och bekvämt gömsle i skogen. Så är jag svår att nå ibland kan det bero på att jag är med och drar nån älg, skottar snö eller annat spännande som håller mig igång. Har jag tur hinner jag också få någon av hans örnar på bild.

Då jag började arbeta som frilansskribent i Norrbotten 1996 mötte jag en hel del höjda ögonbryn. Frilans? I… Svartlå? Idealet var en trendig takvåning i ett mediakollektiv i huvudstaden, Göteborg eller Malmö. Möjligen Luleås centrala delar om man nu nödvändigtvis skulle envisas med att bo så långt norrut. Men i en by i Norrbottens glesbygd! Hon är galen!

Jag må vara lite galen, men det har uppenbarligen gått vägen. Och många många gånger har jag tänkt på den chefredaktör som en gång sa lätt ironiskt ”Hur f-n kan du bo där? En journalist måste ju vara i händelsernas centrum!”. Kanske är det den frågan som har triggat rebellen i mig sedan dess och det kan jag tacka för idag.

Vad exakt som är händelsernas centrum är dock frågan. Sett ur vems perspektiv? För människan, läsaren och mottagaren av information anser jag att händelsernas centrum är där livet pågår, oavsett var detta befinner sig geografiskt. En bekant sa en gång efter att hennes barn vuxit upp och flyttat hemifrån och lämnat ett tomt hus efter sig, att allt det där man suckade över för att få ihop vardagen, det var nog livet.

Att fånga de där ögonblicken i vardagen. Vara centrum i sina egna händelser. Lyssna på barnens ”mamma, vet du vad…”, lyfta blicken från mobilen och vara närvarande! Mindfulness i vardagen kallas det visst. DET är händelsernas centrum, och det upphör jag aldrig att älska att fånga i mina texter och mellan raderna. Människor, tankar, inspiration, förebilder, hopp…

Dessutom är det faktiskt så herr chefredaktör (för ja, det var en äldre herre och jag var en yngre vikarie, som också fick frågan när jag hade tänkt skaffa barn när det blev tal om anställning), att delar av världens händelser numera utspelar sig just här, i vår glesa bygd. Senast i förrgår mötte jag Pete Nelson mellan tallarna i Harads. För alla som fascineras av timmer och trädhus är han lite av en ikon som programledare för Treehouse Masters på Discovery och Animal Planet. Nu utropade han sina ”woooooooow! Amaaaaaazing!!!” här, i Harads, på Treehotel i Norrbottens inland. I somras följde jag hur en känd designer och en Vougefotograf uttryckligen fick en ny syn på livet efter sitt besök här och i mötet med den samiska kulturen. I min mans turistföretag landar människor från olika delar av världen i ett lugn och blir otroligt personliga runt den sprakande brasan till mitt hembakade fika. Ni måste vara lyckliga här, sa en besökare en gång.

Händelsernas centrum. Ja.

Oj vad tiden rusar! Det har varit en vår utan dess like, brokig och rolig och mycket arbete. Jag har pendlat mellan försvarsmuseum och trädhotell, björnskådning, kyrka och gruvor. Jag inser när jag tittar i backspegeln att mina uppdrag i så vitt skilda branscher också speglar vårt län förvånansvärt bra. Vår försvarshistoria som är så stark i Boden, och som nu är allt annat än historia när värnplikt är på tapeten igen. Jag har haft förmånen att få vara högst delaktig i utformning och texter i en helt ny utställning om värnplikten och har fått följa när utställningen växte fram på Försvarsmuseum Boden.

Kyrkan, som har en central roll i bygden där jag bor, både i med- och motgång, flyktingmottagande och bygdens aktiviteter, håller mig med spännande och intressanta möten med människor som jag får skriva om i deras tidning.

Gruvorna, med lång historia och stark påverkan på inte bara malmfälten utan även vår del av länet, arbetstillfällen, inflyttning och utflyttning, har jag vid flera tillfällen i år fått anledning att besöka både ovan och under jord.

Ännu högre upp ovan jord är jag på Treehotel i Harads som jag hjälper med information och sociala medier. Här möts hela världen i en bubbla som känns som en helt egen värld i sig, hos människor som outtröttligt fortsätter att utveckla och skapa nytt. Nu närmast en helt ny trädsvit 12 meter upp i luften.

Genom min sambo har jag också ena foten i det nystartade turistföretaget Hide & see som nu i dagarna öppnar för sin mest uppmärksammade aktivitet björnskådning, men även erbjuder älglock, örnskådning och andra naturupplevelser, tillgänglighetsanpassade så att alla kan delta. Min roll är inte att mata björnarna tack och lov, utan björnskådarna, och förse det nybyggda moderna gömslet med diverse godsaker för öga och gom. Det är en spännande motvikt till mitt övriga arbete och liv och jag är så glad att jag får vara med på den här resan även om vårt liv är högst kaotiskt ibland.

Så, nu står barnen och stampar och har redan gått på sommarlov, sambon ökar takten i sin firma, och jag checkar ut för sommarlov på mitt vis, grävandes i landen, metandes i viken eller plaskandes i älven, när jag inte bakar lingonbullar åt björnskådare eller målar hus då.

Trevlig sommar och på återhörande 22 augusti.

Ja så stod det i ett brev som damp ner häromdagen. I kuvertet låg en reklampenna med texten ”Nordskribenten 20 år”. 20 år!?! Tänkte jag förvånat. Hur gick det till?

Hur som helst, åren går och uppenbarligen har jag knegat på i 20 år. Det måste firas! Hur ska jag fundera på en stund till, det officiella jubileet är inte förrän i höst.

Det var hösten 1996 jag gjorde slag i saken och registrerade min firma. Går det så går det tänkte jag, och går det inte så har jag i alla fall testat. Om jag inte provar kommer jag aldrig få veta. Vilken tur att jag som 23-åring vågade ta det steget! Föga anade jag då att det skulle göra mig till både bokförfattare, copywriter, leda mig till gruvor och miljöteknik, sjukvård, skog, lantbruk, räddningsarbete, tandläkeri, fiske och turism. Eller att faxen och cd-romen skulle försvinna, en surfplatta eller mobil med kamera och surf skulle finnas i var mans, kvinns och barns hand, eller att papperstidningarna skulle börja föra en så tynande tillvaro att de skulle kräva fulavtal där de snor åt sig alla frilansares nyttjanderätt till våra egna verk för att möta och skapa ”det nya medialandskapet”.

Det som har fört mig framåt och uppåt under alla år är framförallt mina uppdragsgivare som har både kommit och stannat kvar och givit mig många spännande uppdrag och utmaningar genom åren. Det ena har lett till det andra. Ett akut behov av hjälp att dokumentera en av Sveriges största skogsbränder i modern tid ledde till frågan ”Skriver du böcker?” och mitt första bokprojekt.

En projektanställning på det som då hette näringslivsstiftelsen ledde till att bli en av mina första och därefter troget återkommande uppdragsgivare inom näringsliv.

En kontakt på ett uppdrag gjorde att jag hamnade i miljöteknikbranschen och hamnade som informatör och copywriter till ett utvecklingsbolag inom miljöteknik.

En kontakt inom näringslivet ledde till ett uppdrag åt en mc-tidning på bönpallen runt hela Nordkalotten. Frun till idébäraren tillika mc-föraren blev en vän för livet som jag sedan gjorde en ny galen resa med, denna gång en tjejresa med en Volkswagen bubbla till Nordkap.

Och min allra första kund, Svenska kyrkans tidning i Överluleå församling, är fortfarande troget återkommande och jag har gått i arv till en ny redaktör.

Många gånger har jag insett att det handlar mycket om att hålla dörrar öppna, våga testa nytt och öppna nya dörrar. Tänk om jag inte hade tänkt sådär när jag satt där arbetslös på herrgården i Svartlå 1996, tänk om jag inte hade hoppat på den där startaegetkursen där jag blev erbjuden näringslivsjobb som i sin tur gav mig puffen att våga starta. Tänk om tänk om…

Jag kan i dag konstatera inte om, utan att, det går att leva och överleva som frilansskribent i en by i Norrbottens inland. Det funkar att vara föräldraledig och egen företagare. Två gånger. Och ändå inte bli bortglömd utan väntad och välkomnad tillbaka. Det går att jobba hemifrån med små barn och konvalescent sambo när livet så kräver. Med alla utmaningar jag, vi, har tagit oss igenom, finns det inte mycket som jag känner oro för. Går det så går det. 20 år till. Minst. Så länge det fortsätter att kännas utvecklande, givande, min nyfikenhet över vad som väntar bakom nästa hörn finns kvar och livet vill.

Fotoutställning: Kvinnor som förebilder i Norrbotten 

”Välkommen till utställningen ”Kvinnor som förebilder i Norrbotten” där starka och inspirerande kvinnor är i fokus. Ta del av deras historia och se detta gedigna urval av förebilder i Boden och resten av Norrbotten.”

I projektet Kvinnor som förebilder i Norrbotten blev jag nominerad som en av ca 60 i Bodens kommun och uttagen som en av tio. En rörande fin beskrivning av mig som person gjorde mig såklart jätteglad och varm i hjärtat, men också generad. Skulle jag vara en förebild? Hur ska jag kunna leva upp till det? Och vad ska folk säga? Säkert finns det dom som bara fnyser och undrar vad jag gör som ska vara bättre än nån annan…

Sen insåg jag att det kanske är just därför det behövs förebilder, och ta mitt ansvar om det är någon och några som nu faktiskt tycker att jag är en förebild.

I mitt fall handlar det kanske mest om att visa att man kan driva ett mediaföretag som ensam kvinna, på landsbygden i Norrbottens inland, med kunder i hela landet och en stor del av vårt långa land som arbetsfält. Att ha reklambyråtempo OCH livskvalitet, samtidigt. Att man på landsbygden faktiskt kan fixa det mesta man vill ha, om man inte väntar på att andra ska göra det åt en. Våra barn ville dansa. Okej, en dansskola var beredd att komma ut om vi fick ihop minst 10 barn. Det blev 19. Vi har pigga pensionärer som ömsom åker Vasaloppet ömsom tränar våra ungar i längdåkning, på fritidstiden, lånar med dom till spåret under eftermiddagen och lämnar tillbaka dom innan hämtningsdags på fritids. Helt fantastiskt!

”Finns det inga problem alls med att jobba med media i Norrbotten?” undrade en radioreporter i en intervju om projektet. Jag tänkte nån sekund och svarade sen. ”Nä”.

Med tillägget att visst kan det väl finnas problem, men man kan ju också välja att se möjligheterna, och dom är många.

Så, med det försöker jag sträcka på mig och känna mig som den förebild som vi alla kan vara och är, vad vi än gör i livet. Som mamma, ungdomsledare, bybo, företagare… Stötta, peppa, visa möjligheter och hugga i. Precis som så många andra som jag önskar skulle få lyftas och hyllas för de förebilder som de är.

Tänk om vi införde Veckans förebild, här i byn, bygden, kommunen, länet, landet… Vilken flod av positiv energi vi skulle sprida! Även om det inte finns ett stort projekt bakom borde vi alla fundera på vem i vår närhet som är en god förebild, och berätta för hen att du faktiskt tycker det. Vem är DIN förebild? Och hur kan DU vara en?

Efter ett långt skönt sommarlov med barnen drar vi igång igen med höstens uppdrag. En ny fast utställning på Försvarsmuseum Boden ska färdigställas. Det är väldigt roligt att arbeta med texter på ett annat sätt än jag vanligtvis gör inom media. Att texten ska kompletteras med musik och synintryck och interaktiva inslag, och ska kunna läsas och förstås av barn i skolålder. Verkligen givande och lärorikt.

Jag jobbar också vidare med Bodens kommuntidning, Året Runt, Nostalgia, Grodden med flera.

Väl mött höst, älgjakt, bärtider och skördefest.

Efter en vår med stor variation, allt från landsting och kommun till utställningstexter till försvarsmuseum i Boden, har jag valt att ta en riktigt rejäl sommarledighet. Det är sista sommaren innan minstingen börjar skolan så jag tar chansen att njuta av ett ordentligt sommarlov med barnen. Nordskribenten har därför semesterstängt från midsommar fram till den 23 augusti.

Hoppas ni får en skön sommar!

Denna märkliga vår då februari kändes som mars och mars har aprilväder rusar snabbt framåt. Just nu skulle jag bara vilja stanna tiden en liten stund. Vila i den underbara tid som vårvintern i Norrbotten är. Njuta av solen. Av lugnet. Av att stilla sparka fram på Lule älv. Halvslumra på ett renskinn intill ett pimpelhål…

Under den tid jag hade kontoret på Industrihuset invid väg 97 här i Svartlå kom det ibland in spontanbesökare som ville fika, handla, eller bara prata en stund. Några av dessa besökare var en belgisk familj på genomresa. De handlade mat på den intilliggande lanthandeln och fick använda vårt kök för att tillreda detta. Under vårt resonemang om vad vi som bor här gör och hur vi lever utbrast kvinnan i sällskapet plötsligt: ”Ni måste ju vara lyckligare här!”.

Jag tänker på det där ibland. Kanske är vi det. Om vi bara har vett att stanna upp och uppskatta det vi har då och då. Tänk vilken enorm tillgång till naturlig retreat och mindfulness vi har direkt utanför knuten. Att kunna hämta barnen på fritids, som ligger bekvämt nära mittemot byns företagshotell. Tända en brasa i grillplatsen utanför huset när man kommer hem. Åka pulka med barnen medan det blir grillglöd och sen tillaga maten över elden medan solen fortfarande värmer. Tänk att vi kan få ha det så bra!

God Dag på er alla där ute!