I min roll som näringslivsutvecklare i Edeforsbygden har jag ordnat vår första afterwork och snart företagsfrukost med fysiskt besök. Framförallt ser jag fram emot att göra lite fler företagsbesök.

I övrigt händer det mycket inom besöksnäringen här i bygden vilket spiller av på mig i mina andra uppdrag. Vi ser en ljusning och resandet börjar öka igen. Hoppas hoppas hoppas att smittvågorna planar ut och vi kan börja återgå lite till livet före coronan om än påtagligt medvetna om att detta inte är över och att det kanske kommer att påverka oss länge i framtiden. När börjar vi handhälsa igen? Kramas utanför familjen och närmaste vännerna? Åker vi nånsin på allinclusive och delar restaurangfat med 300 andra igen?

Det har varit en fruktansvärd men intressant tid där vi verkligen har fått tid att stanna upp och refklektera. Jag som är en engagerad person har t ex aldrig sen jag började skolan vid 7 års ålder haft så lång tid med obokade kvällar och helger som det senaste året. Häromveckan när jag parerade mellan tider och barnens träningar och hämtningar igen slog det mig att ”var det här året sista gången i livet innan jag hamnar på ålderdomshemmet, som jag är hemma så mycket på min fritid”? Lite sorgligt nästan, samtidigt som jag givetvis njuter av att kunna vara i sociala sammanhang igen och fylla på med energi utifrån. Kanske får vi lära av detta och planera in obokad tid, njuta av lugnet och lägga band på oss när inte alla andra i hela världen är nedstängda samtidigt.

Jag är framförallt oerhört tacksam att både jag och mina närmaste har klarat oss från smitta och följder. Tyvärr är det inte så i alla familjer runt oss och vi har även på nära håll drabbats av sorgen och alla val som man ställs inför runt våra äldre anhöriga. Vi förlorade farfar, inte i corona, men coronan stal vårt sista halvår av kramar och naturligt umgänge inomhus med honom. Regelbundna middagsbesök i timmar med skratt och spontana kramar av barnen ersattes av korta fikastunder på distans utomhus hans sista tid. Begravning helt utan gäster kändes också väldigt märkligt. Men det gav oss också möjlighet att tänka utanför ramarna och ha en fin minnesstund bara familjen, på farfars vis, i skogen, vid elden, med korv, varm choklad och glada toner av Elvis och Tore Skogman. Det hade vi förmodligen aldrig haft mod eller ens idé till under normala tider.

Jag träffade inte mina föräldrar som bor 130 mil bort på nästan 2 år, förrän nu i somras. Å så underbart att få krama om dom igen! Fast just vi är vana att vara långt från varann och umgås på distans stora delar av året var det väldigt frustrerande att bara veta att vi inte kunde ses. Att tvingas fundera om det är värt risken att resa, om det är lämpligt för samhällets skull att resa bara för att ses för skojs skull….

Det här 1,5 året har verkligen vänt allt upp och ner. Och vi har lärt oss att allt faktiskt kan förändras över en natt.

Men jag är glad att jag har hållit mig med jobb trots att flera av mina stora uppdragsgivare har haft det väldigt tufft. Jag är också tacksam att vi bor som vi gör, med stor tomt, skog och älv inpå knuten och fjällen nära. Att gå i karantän här är vad andra kallar för semester. Med det lyfter jag alla mina olika hattar och tar sikte på en ny tid i världshistorien, tiden efter corona…