Ja så stod det i ett brev som damp ner häromdagen. I kuvertet låg en reklampenna med texten ”Nordskribenten 20 år”. 20 år!?! Tänkte jag förvånat. Hur gick det till?

Hur som helst, åren går och uppenbarligen har jag knegat på i 20 år. Det måste firas! Hur ska jag fundera på en stund till, det officiella jubileet är inte förrän i höst.

Det var hösten 1996 jag gjorde slag i saken och registrerade min firma. Går det så går det tänkte jag, och går det inte så har jag i alla fall testat. Om jag inte provar kommer jag aldrig få veta. Vilken tur att jag som 23-åring vågade ta det steget! Föga anade jag då att det skulle göra mig till både bokförfattare, copywriter, leda mig till gruvor och miljöteknik, sjukvård, skog, lantbruk, räddningsarbete, tandläkeri, fiske och turism. Eller att faxen och cd-romen skulle försvinna, en surfplatta eller mobil med kamera och surf skulle finnas i var mans, kvinns och barns hand, eller att papperstidningarna skulle börja föra en så tynande tillvaro att de skulle kräva fulavtal där de snor åt sig alla frilansares nyttjanderätt till våra egna verk för att möta och skapa ”det nya medialandskapet”.

Det som har fört mig framåt och uppåt under alla år är framförallt mina uppdragsgivare som har både kommit och stannat kvar och givit mig många spännande uppdrag och utmaningar genom åren. Det ena har lett till det andra. Ett akut behov av hjälp att dokumentera en av Sveriges största skogsbränder i modern tid ledde till frågan ”Skriver du böcker?” och mitt första bokprojekt.

En projektanställning på det som då hette näringslivsstiftelsen ledde till att bli en av mina första och därefter troget återkommande uppdragsgivare inom näringsliv.

En kontakt på ett uppdrag gjorde att jag hamnade i miljöteknikbranschen och hamnade som informatör och copywriter till ett utvecklingsbolag inom miljöteknik.

En kontakt inom näringslivet ledde till ett uppdrag åt en mc-tidning på bönpallen runt hela Nordkalotten. Frun till idébäraren tillika mc-föraren blev en vän för livet som jag sedan gjorde en ny galen resa med, denna gång en tjejresa med en Volkswagen bubbla till Nordkap.

Och min allra första kund, Svenska kyrkans tidning i Överluleå församling, är fortfarande troget återkommande och jag har gått i arv till en ny redaktör.

Många gånger har jag insett att det handlar mycket om att hålla dörrar öppna, våga testa nytt och öppna nya dörrar. Tänk om jag inte hade tänkt sådär när jag satt där arbetslös på herrgården i Svartlå 1996, tänk om jag inte hade hoppat på den där startaegetkursen där jag blev erbjuden näringslivsjobb som i sin tur gav mig puffen att våga starta. Tänk om tänk om…

Jag kan i dag konstatera inte om, utan att, det går att leva och överleva som frilansskribent i en by i Norrbottens inland. Det funkar att vara föräldraledig och egen företagare. Två gånger. Och ändå inte bli bortglömd utan väntad och välkomnad tillbaka. Det går att jobba hemifrån med små barn och konvalescent sambo när livet så kräver. Med alla utmaningar jag, vi, har tagit oss igenom, finns det inte mycket som jag känner oro för. Går det så går det. 20 år till. Minst. Så länge det fortsätter att kännas utvecklande, givande, min nyfikenhet över vad som väntar bakom nästa hörn finns kvar och livet vill.