Som inbiten gammal backpacker var jag något avvaktande inställd till att tillsammans med sambon och våra två barn checka in på ett femstjärnigt allinclusivehotell på Rhodos. Första utlandsresan sen barnen föddes. Men, jag erkänner villigt, det gick snabbt att bli fullfjädrad allinclusiveresenär. Vi hann knappt över tröskeln till hotellet så tog personalen kommandot, tog väskorna ur ena handen på en och satte en cocktail i den andra. Innan vi visste ordet av hade vi visats in till första lunchen som fullständigt fick oss att storkna. Så sjukt mycket mat! Och tre långbord med efterrätter!
Förutom det faktum att vi alla hade väldigt roligt, varmt och skönt och fick vara friska hela gänget, och hade turen att hamna på ett fantastiskt bra hotell, så var nog den stora behållningen att slippa tänka. Inga tankar på vad som ska handlas, plockas ur frysen, lagas till middag. Inte ens bädda upp sängen och puffa till kuddarna på kvällen behövde vi göra, det kom de snälla städerskorna och gjorde medan vi var på kvällsunderhållning.
Ja, man rycks med. Men samtidigt reflekterar man över det faktum vilket frosseri det är. Där går man och väljer och vrakar mellan sjuttielva maträtter och lika många efterrätter. Äter sig övermätt. Hämtar vin ur en tappkran på väggen. Barnen får äta hur mycket gratis glass dom vill. Och grekerna, dom arbetar och sliter i 12-timmarspass för att serva och mätta oss blekfeta nordbor. Engelsmän och tyskar också för all del. Mitt i allt detta blir man nästan äcklad. Vad är det vi håller på med?
Ja, Grekland behöver turismen för att få sitt land på fötter. Och ja, det är ofantligt bekvämt att bara ha mattider och inget annat att hålla ordning på under en hel vecka.
Men som en typisk svensk måste jag ändå konstatera att lagom är bäst. Efter ett par dagars frossande planar det liksom ut. Att kunna välja ingredienser och få sin egen pasta tillagad medan man småpratar med kocken var lyxigt nog. Eller att se deras extra omtanke – när vår 5-åring som vill ha vändstekta ägg kom till ”äggmannen” i restaurangen hade han både uppmärksamhet och minne att direkt se till att ett av alla 32 ägg som han hade framför sig på stekbordet blev vändstekt åt just vår lille 5-åring.
Så, det jag tar med mig från denna resa, förutom några extra kilon och en sönderbränd sambo, är nog ändå fascinationen över hur dessa hårt arbetande människor lyckas hålla entusiasm och serviceanda uppe, trots att alla redan har betalat för det de levererar. Tänk om vi alla här i Sverige hade den inställningen. Att ge den där lilla extra omtanken fast man i stunden inte har någon direkt vinning av det, mer än att man gläder en annan människa.
Sammanfattningsvis erkänner jag att jag mådde gott av en veckas allinclusive, men att jag i vardagen ändå är förträffligt nöjd med no inclusive och att få aktivera min hjärna igen:-).