Detta inlägg som jag såg på facebook idag slog huvudet på spiken. Jag, som knappt har sprungit sen skoljoggen, och den som känner mig väl vet också hur entusiastisk jag var över den, har i ett svagt ögonblick anmält mig till BÅDE Blodomloppet och Vårruset. Fråga mig inte hur det gick till men jag har en väldigt entusiastisk granne som måste ha smittat av sig. Egentligen bjöd jag in till det själv då jag sa att ”jag känner mig, jag skulle ALDRIG börja springa om det inte var för att jag skulle vara med i en tävling eller nåt”. Ja, bollen var i rullning och naturligtvis tog hon passningen. ”Då hänger du med på Vårruset nästa år”. Nästa år. Ett helt år till. 5 km. Tja, det borde man väl klara. Och man kan ju promenera…
Men så vaknar tävlingsinstinkten. Jag ska minsann… Man kan ju inte komma lunkande med pensionärer och barnvagnar. Nä, nu ska jag springa hela loppet och gå i mål med hedern i behåll.
Ärtiga Blossom Tainton går ut med ett träningsprogram till Vårruset! Upptäckte jag när programmet redan hade pågått några veckor. Ögnade snabbt igenom det men insåg att jag måste ta lite snabbare kliv framåt. Och så började då min resa. Bra skor måste du ha, tyckte sambon. 899 spänn på kampanj, tjing tjing. Lite sportiga träningskläder, mera tjing tjing. Och kroppen som försattes i total chock över den plötsliga förändringen började protestera, den gamla stukningen gjorde sig påmind. Lite vristskydd på apoteket, ännu mer tjing tjing. Och så rätt appar i mobilen så man har koll på steg och distanser och tider och medelhastighet och gud vet allt. Nu är det bara flåset som saknas då…
Och som den lättuttråkade människa jag är har jag sökt trevliga små motionsvägar att roa mig med. Vilket inte var lätt i Norrbottens tjällossningstider, man vill ju inte skita ner dom nya rosa fina skorna för mycket. Men ingen av dom fina vägarna är i närheten av 5 km. Flera varv eller riksväg 97 fram och tillbaka är alternativet. Eller vägen mot Storklinten där folk såg björn redan innan snön var borta. ”Björnen gör dig ingenting” lugnar sambon. Jojo, lätt för honom att säga som är van att ha med sig bössa och björnhund när han möter nalle. Fast ett möte med björn skulle förvisso kunna få sportstrackerappen att slå volter kanske.
Björnhunden ja, vår laika Barro, han har lärt sig att vifta på svansen och vänta vid dörren när mamma plockar fram sina chockrosa springafortskor. Och när vi springer så riktigt skrattar han, jo, det är sant, har sällan sett hans mungipor så högt.
Och det ÄR roligt. Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, men jag börjar gilla att springa. Kanske är det bara ett tillfälligt infall som övergår till förfall efter att de ovan nämnda loppen är avklarade.
Hur som helst, nu är det tempo de där himla 5 kilometrarna som gäller. Jag har satt ett mål för vilken tid jag helst ska klara det på. Och var nog väldigt övermodig i min tro på mig själv har jag insett. Men kommer jag i mål och har sprungit hela vägen är jag nöjd! Sen hoppas jag att den utlovade picknickkorgen efteråt ger utdelning och att jag får en trevlig dag med de båda gängen som är med. Pass upp för Nedresvartlågänget och Edeforsg.(läs punkt)ruset.
